Will the real Johan Ingarö please stand up?
Jag vet inte var jag ska börja riktigt. Det som jag själv visserligen upplevde som en drastisk förändring av min livssituation, alltså det som hände efter att danielssonkampanjen havererade och min uppdragsgivare lämnade mig helt utan back-up: mitt avhopp och påföljande vämjelsekänsla inför partipolitik i allmänhet och organiserad liberalism i synnerhet, var bara ett förskalv.
Nu svämmar den svenska bloggankdammen över av referenser till en viss Kapar´n som numera driver den här sidan. Det lät ju löjligt och ologiskt till en början men allt eftersom kommentarerna fortsatte och expressen till och med fått en dementi från en "Johan Ingarö" så började tankarna svindla.
Är jag/vi flera? Har vi/jag aldrig existerat mer en som en valstrategisk blunder? Är vi egentligen alla Johan?
Rent krasst vetenskapligt är det ju möjligt att danielssonaffärens enorma omfattning utlöste en så kallad "discontinuity in the time-space continuum" och helt enkelt frigjorde det som var personen Johan Ingarö från hans/mitt medvetande som fortsätter bloggandet utan alla de hinder som det mänskliga köttet satte i vägen för fritt tänkande. Det låter kanske som att man borde vara medveten om hurvida man är mänsklig eller ett stråtrövande digitalt intellekt men dom flesta av er har inte varit i min(?) situation (vill jag hoppas). Jag vet att jag har minnen och sånt men är tveksam på deras ursprung: en barndom kan man numera googla fram på 0.007 sekunder utan att den förefaller mer påhittad än någon annans.
Jag lär få återkomma i den här frågan.
Ciao
Nu svämmar den svenska bloggankdammen över av referenser till en viss Kapar´n som numera driver den här sidan. Det lät ju löjligt och ologiskt till en början men allt eftersom kommentarerna fortsatte och expressen till och med fått en dementi från en "Johan Ingarö" så började tankarna svindla.
Är jag/vi flera? Har vi/jag aldrig existerat mer en som en valstrategisk blunder? Är vi egentligen alla Johan?
Rent krasst vetenskapligt är det ju möjligt att danielssonaffärens enorma omfattning utlöste en så kallad "discontinuity in the time-space continuum" och helt enkelt frigjorde det som var personen Johan Ingarö från hans/mitt medvetande som fortsätter bloggandet utan alla de hinder som det mänskliga köttet satte i vägen för fritt tänkande. Det låter kanske som att man borde vara medveten om hurvida man är mänsklig eller ett stråtrövande digitalt intellekt men dom flesta av er har inte varit i min(?) situation (vill jag hoppas). Jag vet att jag har minnen och sånt men är tveksam på deras ursprung: en barndom kan man numera googla fram på 0.007 sekunder utan att den förefaller mer påhittad än någon annans.
Jag lär få återkomma i den här frågan.
Ciao


